Flens kyrka

Flens kyrka ligger vackert på en ås mellan sjöarna Bjuren och Gårdsjön. Placeringen av 
Flens kyrka kan synas något avsides där den ligger ett par kilometer utanför stadskärnan. 
Kyrkans läge måste ses mot bygdens utveckling efter järnvägens tillkomst. Bebyggelsen 
koncentrerats efter 1870 till området runt järnvägsstation.

Kyrkans äldsta del är från 1200-talet och har troligen ersatt en gammal träkyrka.
Att det funnits en kyrka före nuvarande byggnad antyder den gamla dopfunten som
har daterats till 1100-talet. Den äldsta delen var från början försedd med spåntak
och gråstensväggarna oputsade. Fönstren var mindre och porten fanns mellan västra
fönstret och gaveln. Kyrkan är en av Sörmlands minsta beroende på att den ursprungliga
socknen var liten, bara 19 mantal.

 

Den ursprungliga ingången syns idag som en nisch i söderväggen.
Den återfanns vid renoveringen 1966.

Den första större förändring som kunnat konstateras sedan kyrkan byggdes, var att valven av tegel 
slogs in, troligen under slutet av 1500-talet, kanske strax innan de dekorerades med målningar på 
1640-talet. Samtidigt byggdes kyrkan på för att man skulle få fäste för valven ovanför de gamla murarna.

Koret i öster uppfördes på 1660-talet som gravkor åt familjen Rosenhane på Stenhammar. 
Det var Johan Rosenhanes hustru Brita Ribbing som lät uppföra gravkoret. 
Där står tre praktfulla  gravkistor av koppar:
- L
andshövdingen friherre Johan Rosenhane, död 1661och begravd i Linköpings domkyrka men återförd till Flen när gravkoret blev färdigt.
- Hans maka,  Brita Ribbing, död 1685 och begravd 1689.
- Sonen Linnert, död i Paris 1674 endast 18 år gammal.
I gravkoret finns även ett par namnlösa kistor för barn, samt rester efter ett  par träaskar, där tydligen dödfödda barn blivit nedlagda.

1746 utökades sakristian från 8 m2 till 30m2. Vid renoveringen 1966 hittades grunden till 
den gamla sakristian under golvet. Grevinnan
Charlotta Douglas på Stenhammar, 
donerade materialet och murarlönerna, men enligt gammal, god tradition 
skulle bönderna stå för transporterna av materialet, börande de härvid ej 
så mycket reflektera på egen möda, som fast mera på Guds ära, högvälborna 
fru grevinnans kostnad och det nöje, som både de själva och deras barn i framtiden 
hava, när arbetet är färdigt.”
– men bönderna vägrade medverka “för att tiderna 
varit svåra genom soldaternas lejande
(ryska kriget 1741–43) och brandstods utgörande.”

Efter mångåriga problem med en klockstapel beslöt baron Gabriel Falkenberg på 
Stenhammar 1795 att bygga ett stentorn. Tre år senare stod tornet färdigt. 
Den ursprungliga södra porten murades igen och den nuvarande porten med 
vapenhus gav kyrkan sitt nuvarande utseende. Takspånen byttes år 1818 ut mot 
tegel som 1894 byttes till plåt som först rödmålades men 1930 blev färgen svart. 
1970  fick kyrkan sitt nuvarande tak av koppar.
1966 restaurerades kyrkan invändigt, bl.a. markerades den gamla södra porten 
som en nisch på både in- och utsidan, sakristian fick en källarvåning.

1997 restaurerades kyrkan invändigt och 2000 utvändigt, då fick kyrkan sin nuvarande färg i brutet vitt och engelskt rött.