Åter till Taljastugan
Gråtalja i Thuleparken
Hon står och minner om förflutna tider,
så lugn och trygg som om hon aning bär
inom sig, att hur tiden än framskrider
sin ålderdom hon nu betryggad ser

Hon står i skydd utav båd’  björk och granar; förmedlare från en förgången tid;
och nutidsmänniskan hon liksom manar:
"Kom till ro en stund från livets strid!"

Du tycker kanske att du torftigt har det
så träd då genom stugans låga dörr.
Då skall du finna, att hur än du har det,
så är dock skillnad mellan nu och förr.

Fast stugan är så låg och trång och liten
så kanske förr än i ett stort palats,
är mammon blir så stor, att Gud blir liten gudsfruktan och förnöjsamhet fick plats.

Om dessa gamla väggar kunde tala,
de hade mycket att förtälja om
För sena tiders barn de skulle tala
om vad här hänt i tid, som gick och kom.

De skulle tala om att här, med glansen
i ögat, och med kind så äkta skär
på breda tiljor jungfrun gick i dansen
i sommarkvällen med sin hjärtans kär.

Och sedan om en tid så kanske båda
som brudpar genom stugans dörr gick in.
Nu börjar en strävsam tid för båda
de voro nöjda dock i stugan sin.

Gav Gud dem barn, nog tidigt de dem lärde,
att växa till i både flit och dygd,
och sätta på det enkla hemmet värde.
De fostrades till heder för sin bygd.

Och sen till sist, då aftonklockan hördes
och kallade till ro som aldrig förr
de slöto sin ögon till och fördes
för sista gången genom stugans dörr.

Jag vet ju icke om det så har varit.
Det är ju gissning blott att så har skett.
Jag tänker dock att i den tid, som farit
har mycket hänt som ryggåsstugan sett.

H.J.